Surfinbird

Här är ett utdrag av något jag skrev för 2 år sedan i min resedagbok, då min resa avslutades.
Den resan som förrändrade otroligt mycket för min del.


Och jag grät!...

Jag grät som ett litet barn när jag landade på Arlanda och kom till ankomsthallen där mina föräldrar stod...grät så jag skakade....Det hade minst sagt varit ett laddat dygn. När vi väl var på Bangkoks flygplats och jag och Catalina skulle säga hejdå till Nina började vi gråta alla tre. Dem jag hade rest med i nästan 9 månader, dem jag tillbringat nästan dygnet runt i 9 månader tillsammans med. Dem jag upplevt alla mina uppleverlser med. Dem jag känner utan och innan vid det här laget skulle som jag nu inte skulle se på väldigt vädligt länge...

Jag och Catalina satt på planet tillsammans (Nina åkte till Köpenhamn) och jag sov inte en blund. Av någon anledning var jag så fruktsnsvärt nervös inför att komma till Sverige. Så...när vi väl skulle gå ner för landning och såg Sverige, såg svensk mark, svensk skog så började vi båda gråta igen...fråga mig inte varför....

Jag och Catalina sa att vi kan inte gråta när vi möter våra föräldrar...så vi gaskade upp oss och kändes oss ganska lugna när vi var på väg till ankomsthallen. Men när jag och Catalina såg våra föräldrar så gick det inte stoppa. Tårarna forsade...Jag antar att det var spänningen och nervositeten som släppte.
Det var av både glädje och sorg som jag grät, men faktiskt mest sorg. Jag var jätte glad över att se mamma och pappa och det var på ett sätt skönt att vara hemma. Men det var så fruktansvärt att veta att dessa bästa 9 månaderna i mitt liv nu var slut och att en vardag väntar.

Så är man nu hemma i sin lägenhet. Svenska vardagen börjar sakta krypa på. Jag saknar dock allt som har med de senaste 9 månaderna att göra. Lyssnar på Bob Marly, Counting Crows (mr jones) och på Green Day mest hela tiden.

Saknar först och främst alla de underbara människorna jag rest med och träffat. Saknar värmen. Saknar att bada i havet. Nattbaden. Att vara solbränd. Att sova trångt i en bungalow. Att festa riktigt rejält. Att höra Mattias sitta och spela party party på gitarr. Alla skratt. Att gå till Cheeky Monkeys. Att sitta och fördriva timmar utan att göra något, bara prata. Att åka runt på de Nya Zealändska vägarna i ett spaceship. Att dricka goon. Att shoppa billiga kläder. Att prata engelska. Att dyka. Att surfa. Att spana in boys. Saknar Byron bay. Att åka tuktuk. Bäverklappen. Cairns. Att laga mat i ett kök som ser rent ut sagt förjävligt ut. Att vakna upp och se 12 andra människor sova i rummet. Att städa de förgrymmade toaletterna på Cape Byron lodge. Nudlar och frysta grönskaer 2 minuter i micro. Att dricka buckets. Att inte kunna bestämma om man ska bada i havet eller i poolen. Stanely. Att vara bakfylletrött.
SAKNAR ALLT!

Kommer inte kunna beskriva hur mycket denna resa gjort för mig. Hur roligt jag har haft! Det är värt vartenda öre och jag skulle åka med en gång utan tveka om bara pengarna och möjligheten fanns. Vuxit som person har jag också gjort. Tro det eller ej, men jag tror nog att jag på något sätt blivit lugnare och mer harmonisk.
Som sagt! De bästa 9 månaderna i mitt liv!!!!!!!!!

Har många många många tack att säga....

***** Tack *****
Min kära syster Jennie. Du har varit den som skrivit mail flera gånger om dagen. Uppdaterat mig om saker som händer hemma. Skickat sms och höra hur jag har det. Att hjälpa mig med skola och jobb här hemma. Ovärdelig!

Mamma och Pappa! För allt helt enkelt! Allt som ni ordnat med under tiden jag varit borta. För att ni tar hand om Vita. För alla mail och telefonsamtal och pappas sms :-) För paket ni skickat ner...ja...för allt!

Ett särskilt tack till Nina, Patrik och Jennie som öppnade en sida på resedagboken där de la upp bilder på er och dem där hemma. Det var många gånger tårarna var nära att komma när jag såg alla bilder och det var så kul att se alla!

Alla vännerna hemma! För att ni finns och för att det var så kul att komma hem till er alla igen. Ta åt er! Ni betyder mycket för mig!

Alla de jag mötte på resan och har haft så kul tillsammans med. Vi ses i Halmstad på midsommar!!!! :-)

Så inte att förglömma. De personer jag kommit så nära och haft så kul med under resans gång...
Nina (Sulan). Inte trodde jag väl att vi skulle tillbringa så mycket tid tillsammans när jag träffade dig första gången på Side bar/Wake up hostel i Sydney. Men så roligt jag har haft tillsammans med dig och så många bravader vi gjort. Du har blivit en mycket nära och god vän!

Catalina (elfen). Kommer alltid minnas hur du fick ditt smeknamn *ler*. Har alltid lika kul tillsammans med dig. Du är en väldigt stark person och jag beundrar dig för tiden då du plockade tomater och sov i tält i 5 veckor! Det var ödet som gjorde att vi träffades på flygplatsen och tacka vet jag ödet!

Mattias (bävern). Mattias vad ska jag säga! Byron bay rocks! Eller hur? Du betyder mycket jätte mycket för mig och tiden i Byron Bay var den bästa. En anledning till detta var faktiskt du! Och hur vi festade varje kväll och sjöng när du spelade. Party party Mattias! Bäverklapp på det!

Malin (bönan). Du är alltid lika glad och positiv. Tror aldrig jag sett dig på dåligt humör. Och ditt humör smittar av sig :-) Kvällen då vi letade med elfen kommer jag aldrig glömma. Inte heller hur vi stal julgranen :-) Kommer du ihåg sunscreen mannen? *skrattar*

**********************************************
I said: Nice one brother!!!! Shiiiiit!

Ska det göras...ska det göras med stil!!
**********************************************


Dagens låt är en väldigt speciell låt för mig. En surf-instruktör jag lärde känna i Byron Bay, tog en natt med mig till ett ställe där Aboriginer (Australiens urbefolkning) spelade gitarr och sjöng. Den här surf-intruktören, Sam, började spela Bob Marley  - Redemption Song och han sjöng med den mest underbaraste röst mina öron hört. Alla Aborginer sjöng med och dansade runt Sam i en ring. Klockan var 4 på morgonen, det var varmt ute, och i handen höll jag en VB.

Dagens låt: Bob Marley  - Redemption Song 

Lägger upp några nostalgiska bilder


















/KYSS
Sofia